Asskickingidiot

För en sekund kändes allt bra, för en sekund löstes klumpen upp i bröstet, jag kunde andas, jag kände ingen sorg, jag kände inget hat, jag kände mig lätt och mådde bra, för en sekund. Varför blev jag rädd? Det är så jag vill känna, så jag vill må, jag var nöjd, tillfredställd, behövde ingenting just i den sekunden, ingenting, ingen. Fruktar jag det okända även om det är det enda som kan betyda någonting bra när allt jag känner till är sorg, hat och tårar. Jag ska leva för en till sådan sekund, jag ska leva för att den sekunden ska hålla i sig i minuter, timmar, dagar, månader. Jag ska leva för det okända.