Asskickingidiot

Mest av allt saknar jag nog mig själv, jag saknar när jag var glad, utåtriktad och trivdes bra med mig själv, när jag kunde sova på kvällarna, när jag älskade att vara med mina kompisar, när bara en promenad runt i tyresö kunde vara så underbart och roligt.  När jag blev kär första gången jag träffade någon för att sedan släppa den lika fort igen, det var så mycket lättare.
Jag saknar när jag gick i kunskapsskolan och inte behövde sitta instängd i ett klassrum när solen sken utanför. När jag umgicks med killarna som aldrig snackade skit med någon, det räckte med att dom slogs lite och sa lite nedtryckande kommentarer för att sedan bete sig som om ingenting hade hänt. Jag saknar att träna, på basket planen var det ingenting annat som betydde något än bollen, då kunde jag koppla bort alla tankar runt skola och vänner och killar. Allt var samlat i bollen och jag skulle studsa ihjäl den mot marken.
Jag saknar när vi var vi och inte ens bråken kunde ändra på det, nu är allt annorlunda och jag står utanför allt. Jag saknar när vi gjorde det mesta tillsammans och jag kände mig säker på vart jag tillhörde.
Jag vill vara jag, en stark person som inte behöver någon för att må bra, en som tar tag i sakerna innan det är för sent, en som inte tror på ord den vet förmodligen inte är sanna och en som vet vad som betyder någon redan innan jag förlorar det. Tyvär är det där inte jag, jag känner inte ens den personen. fan