Rubrik
Det här är tråkigt, jag vill inte sitta hemma med min griniga pappa hela dagen.
Så fort han blir irriterad på något så är det som att jag inte bor här längre, då är det hans hus och inte mitt, mitt rum är inte ens mitt, det är hans och han ska bestämma hur det ska vara i mitt rum.. Förlåt för att jag är 17, arbetslös och inte har råd att flytta hemifrån.
Enligt honom så är det enbart mitt eget fel att jag är arbetslös och det är enbart mitt fel när jag mår dåligt eller till och med är sjuk. Antingen rör jag för lite på mig eller så är jag hemma för lite eller städar för lite eller städar fel eller beter mig dåligt.
Jag kommer nog fan inte på en enda gång min pappa har varit stolt över mig sen jag slutade på basketen och nu har vi absolut ingenting gemensamt längre.
Det låter som om vi har något gemensamt i malla fall.
:/
:/
ungeför så jag hade det med juha. Men inte nog med att jag aldrig räckte till åt honom, han var ju störd och alkoholmissbrukare också. (är). Så det var aldrig direkt så att jag försökte duga åt honom heller. Jag vet att jag mer än bara duger som jag är. Och dessutom så ser jag ned på honom.
jag skulle kunna göra den här kommentaren angående mitt hat till Juha hur lång som helst, men det orkar jag inte.
det är han inte värd.
Du borde förresten prata med din pappa och förklara att du känner såhär.
älskarej!
