Asskickingidiot

Jag förstår inte vad jag, vi tänkte med på den tiden. Jag ångrar det så mycket, jag ångrar att jag aldrig mer kommer ses som en människa av dom där människorna, egentligen inte för att jag har gjort något fel egentligen tror jag, men dom är så instängda i sin egna lilla värld, för det är precis vad den är, en egen värld som inte tycker om att släppa in människor som inte är från den världen. Jag vet inte, dom kommer säkert växa ifrån det förr eller senare men just nu är det bara dom som gäller och är viktiga. Jag vet inte varför det känns så här för egentligen har dom säkert ingen aning om vem jag är, jag är säkert bara fånig som tror att dom ens vet vem jag är, men det känns fortfarande som att man ibland får blickar, och det känns som att dom vet det. Jag kommer vara skadad för livet av en liten kommentar från en då obetydlig människa.
Jag släppte mitt hjärta för lätt på den tiden, ni kanske tror att allt bara var inbillning, men det gör fortarande ont, jag vet att jag är konstig men på något sätt så gör det ont, delvis kanske det är för att jag blev utnyttjad och framförallt försökte folk att utnyttja mig, utan att jag förstod det, och även om det var jag som blev utnyttjad så var det jag som fick ta på mig skulden för det, eller så var det för att jag efter att jag hade förstått trodde det om alla.
Den vintern var så jävla rolig men den har lämnat så jäva många spår som jag helst av allt vill sudda ut. Jag tror inte att jag har förstått förut hur mycket det faktiskt tog på mig, hur det tar på mig att gå i samma skola som dom som jag faktiskt har trott bra om men som förmodligen inte ville något, som har försökt men utan bra tankar bakom det.
Jag är så trött på att bli behandlad som en sak, trött på att bli behandlad som en engångsvara, använd en gång och sedan slängd i ett hörn utan att någon ens kommer ihåg att den fanns.
Nu ska jag sluta att tro det bästa om folk, jag ska ta dom för vad dom är. Jag vill inte få ont igen, i alla fall inte på grund av min egna hjärna och mitt egna tankesätt.