Asskickingidiot

och i morogn är jag tvungen att tänka tillbaka, tänka på alla gånger där högt uppe i ditt rum, när jag sett dig spela, sjunga, skratta, bara vara du. Jag blir tvungen att tänka för att jag är tvungen att se, jag kommer inte kunna låta bli att titta, även om jag skulle vilja. Jag kommer vara tvungen att se på något som skapat dig, som gjort dig till den du är idag och jag vet inte om jag ska känna kärlek eller hat mot denna. Det är så mycket jag älskar och så mycket jag hatar, vad gick fel? Jag vet inte vad jag känner mest längre, kärlek eller hat, eller är det så att både kärlek och hat är en blandning av varandra, att man inte kan älska utan att hata och inte hata utan att älska? Jag vet inte om jag klarar det här, men jag blir väl tvungen, men jag vet inte om jag vill klara det. Alla frågar mig var min livslust är, vad som händer. och jag har faktiskt inte en aning, just nu känner jag ingen lust till någonting. jag har ingen anledning till att gå till skolan, Jag har ingen anledning till att gå upp på morgonen för det händer ändå ingenting som jag inte gjort förut och jag har ingen anledning till att gå och lägga mig för jag har inget jag vill vara pigg för. Hur orkar man när man inte vill någonting längre? Dina ord som inte finns längre känns 1000 gånger mer än världens alla nålar och knivar. Ingenting hjälper längre.