when nothing feels like the movies.
Jag gjorde det igen, jag stannade kvar, jag bara sket i allt och stannade kvar.
Man kanske tror att det är det bästa man kan göra, för att slippa allt. och visst, det gör man, tills man vaknar. När man sedan vaknar och går omkring själv hemma utan att ha någonting att göra, då har man för mycket tid, tid att tänka och samvetet hinner i kapp en, Hur mycket man missar i skolan, att man missar solskenet för det är inte ens någon ide att göra sig i ordning för att gå ut i det fina vädret för det lär redan hinna bli mörkt innan man kommer utanför dörren. Man tänker på allt man förlorat och allt man aldrig har haft. Då kan man bara gömma sig under täcket igen.
Jag gör såhär, fast jag vet vad som kommer. Jag vet inte hur jag ska bryta cirkeln. Jag är inte tillräckligt motiverad tror jag.
Hur gör ni för att bli motiverade? För att palla gå upp varje morgon, för att orka konfrontera alla svårigheter. Är jag för svag?
Jag ser mig inte som en svag människa, borde jag det? Jag har ju trots allt klarat allt hitills, och ja, det har varit mycket skit att klara av.
Kommer jag komma till en punkt då jag faktiskt inte orkar alls längre? Då jag inte kommer klara en enda dag i skolan för att jag sover för lite, eller inte ens klara av att vara med mina vänner för att jag inte känner att jag orkar ta mig hemifrån? Att det inte känns värt det?
Jag vet inte vart jag vill vara, jag försöker desperat hitta på saker att göra så att jag ska slippa vara hemma när min mamma kommer hem, för jag vill inte prata med henne för jag vet att hon är besviken.
Jag vill inte vara hos min pappa, för han är oxå besviken, och när han är besviken så skriker han. Min pappa är världens bästa pappa, men när han skriker, skäller på mig, för att han inte förstår, för att han inte vet vad han ska göra, då är det inte min pappa längre, då hatar jag honom.
Jag vill inte vara med er för jag känner mig inte som en del av er, bara en extra arm.
Det känns som att alla jag har någonting att göra med har ersatt mig med någon. Nu förtiden lyckas jag alltid bli det tredje hjulet. Jag vill inte vara det tredje hjulet längre, jag vill oxå ha någon som föredrar mig och bara mig.
Egentligen är det väl inte så farligt, jag har er ändå kvar, jag är nog bara larvig, men det skulle kännas bra att för en gångs skulle få vara någons igen, få vara någons andra del, som jag har varit förut. En bästa vän, flickvän.. För just nu känner jag mig bara som ingenting.
Man kanske tror att det är det bästa man kan göra, för att slippa allt. och visst, det gör man, tills man vaknar. När man sedan vaknar och går omkring själv hemma utan att ha någonting att göra, då har man för mycket tid, tid att tänka och samvetet hinner i kapp en, Hur mycket man missar i skolan, att man missar solskenet för det är inte ens någon ide att göra sig i ordning för att gå ut i det fina vädret för det lär redan hinna bli mörkt innan man kommer utanför dörren. Man tänker på allt man förlorat och allt man aldrig har haft. Då kan man bara gömma sig under täcket igen.
Jag gör såhär, fast jag vet vad som kommer. Jag vet inte hur jag ska bryta cirkeln. Jag är inte tillräckligt motiverad tror jag.
Hur gör ni för att bli motiverade? För att palla gå upp varje morgon, för att orka konfrontera alla svårigheter. Är jag för svag?
Jag ser mig inte som en svag människa, borde jag det? Jag har ju trots allt klarat allt hitills, och ja, det har varit mycket skit att klara av.
Kommer jag komma till en punkt då jag faktiskt inte orkar alls längre? Då jag inte kommer klara en enda dag i skolan för att jag sover för lite, eller inte ens klara av att vara med mina vänner för att jag inte känner att jag orkar ta mig hemifrån? Att det inte känns värt det?
Jag vet inte vart jag vill vara, jag försöker desperat hitta på saker att göra så att jag ska slippa vara hemma när min mamma kommer hem, för jag vill inte prata med henne för jag vet att hon är besviken.
Jag vill inte vara hos min pappa, för han är oxå besviken, och när han är besviken så skriker han. Min pappa är världens bästa pappa, men när han skriker, skäller på mig, för att han inte förstår, för att han inte vet vad han ska göra, då är det inte min pappa längre, då hatar jag honom.
Jag vill inte vara med er för jag känner mig inte som en del av er, bara en extra arm.
Det känns som att alla jag har någonting att göra med har ersatt mig med någon. Nu förtiden lyckas jag alltid bli det tredje hjulet. Jag vill inte vara det tredje hjulet längre, jag vill oxå ha någon som föredrar mig och bara mig.
Egentligen är det väl inte så farligt, jag har er ändå kvar, jag är nog bara larvig, men det skulle kännas bra att för en gångs skulle få vara någons igen, få vara någons andra del, som jag har varit förut. En bästa vän, flickvän.. För just nu känner jag mig bara som ingenting.
Kommentarer
Trackback
