Asskickingidiot

jag tror inte att sånna här hopp i humöret är bra för mig. Ena stunden mår jag jätte bra och det känns som att jag kan göra vad jag vill och nästa stund känns det som att jag vill dö. Jag känner mig ensam, det spelar ingen roll hur många av mina vänner jag är med, jag känner mig lika ensam som när jag sitter här i mitt röda rum framför min svarta dator och tänker på andra människor, människor som jag lämnat på vägen, som inte längre finns i mitt liv men som har betytt mer för mig än någon annan människa någonsin gjort. Det har funnits en tid i mitt liv när jag känt mig trygg och inte ensam. Tre månader av mitt snart 17 åriga liv. Hur ska jag någonsin komma över att det var jag som fick det att ta slut, att jag fick oss att spricka och lät luften pysa ut. Jag tyckte om den röda ballongen vi hade, hur kunde den spricka? hur kunde jag tro på något så orimligt att stack en nål i något så underbart vackert? Jag förlorade mig själv och dig den dagen. Jag vet att jag aldrig kommer få tillbaka dig, men kommer jag nåonsin få tillbaka mig själv? hjälp mig.