Asskickingidiot

Jag har inte skrivit av mig på länge, men jag vet inte vad jag ska skriva, var jag ska börja eller hur jag ska kunna sluta när jag väl kommer igång. Jag har så mycket känslor inom mig, Mitt hjärta behöver vila men jag vet inte hur jag ska kunna låta det göra det när det inte går att komma ifrån, I går fick jag ditt namn uppkört i ansiktet, det stirrade på mig, hånade mig. Jag klarar inte av det. Att släppa dig var det dummaste jag gjort, du var limmet som höll ihop mig, som hindrade mig från att splittras och flyga åt alla håll. Det var du som höll min hand och låg bredvid mig när jag var ledsen och nu spelar ingenting någon roll längre. På onsdag.. på onsdag var det tre månader sedan jag träffade dig, tre månader sedan det tog slut och 6 månader sedan vi blev tillsammans. förstår du? vi hade firat ett halvår om jag inte hade varit dum och tappat mitt förstånd. Kanske var ditt lim inte starkt nog att hålla ihop mig helt, så en del av mig flög iväg en stund. Kanske var det jag som var tvungen att göra det för att få ett avslut. Jag visste att det var fel, jag ångrar mig så mycket, jag ångrar att jag någonsin.. Jag ångrar att jag ens skriver det här för du kommer inte se det. Du kommer ändå aldrig få veta, Jag har sagt det förut men det hjälpte inte då, men jag tvivlar på att du förstod. Jag vet inte om du trodde mig, eller så brydde du dig bara inte. men hur som helst så har jag inte glömt dig, hur som helst så håller jag kvar, jag knyter fingrarna om din trummpinne och ber till gud, men gud har glömt mig..

19/9 var dagen allt föll på plats, 19/12 var dagen då himlen grät och jag, hanna tiilikainen förlorade mig själv och dig.