Asskickingidiot

Hon ligger på golvet i badrummet, hon flydde dit för att komma undan henne. Ingen annan stans fick hon vara själv, knappt där heller för hon kan höra sin mamma gråta, hon kan höra henne säga att hon är dum i huvudet som inte söker hjälp, egoistisk för att hon inte tänker på henne, att hon faktiskt inte kan sova för att hon oroar sig.
Smärtan blir bara värre av att höra att inte bara hennes egen smärta är hennes fel, utan även sin mammas.
Hur ska hon kunna gömma sig? Hon ligger på golvet i ett hus med väggar tunna som papper, hon hör fortfarande sin mammas snyftningar och hon hör hennes.
Hon känner svidet, hon trycker och drar, flera gånger. Är det här det enda sättet tänker hon? Ska det alltid behöva gå så här långt?
Hon hör hur hennes mamma sätter på tvn men snyftningarna fortsätter.
för varje snyftning vill hon bara straffa sig själv mer, för varje tår hon själv fäller vill hon bara döda en till del av hennes kropp, hon skäms och blir ännu argare och börjar gråta ännu häftigare. Det blir bara mer och mer, djupare och djupare, närmare och närmare.
Hon känner sig så hjälplös, hur ska hon få sin mamma att förstå att hon itne förbättrar någonting genom att skälla, försöka tvinga henne och lägga all skuld på henne. Att hon bara sjunker ännu längre in i sig själv varje gång hon får det att låta som att hon inte alls har det svårt jämfört med sin mamma. Att hon borde göra det för henne. Det hon inte förstår är att snart gör hon vad hon tror är bäst för sin mamma. så hon slipper vara orolig mer, inte behöver ligga uppe om nätterna och vara orolig för om dottern ska gå till skolan nästa morgon och om hon sover eller inte.

Det värsta är, att jag vet inte hur jag ska hjälpa någon av dem?