Asskickingidiot

Jag vet att jag borde kommit över dig, jag vet att jag borde släppa dig, men det spelar ingen roll hur mycket jag försöker okej? Om jag kunde skulle jag, jag tror att det har att göra med att det var jag som fick allt att ta slut, att jag inte kan förlåta mig själv för att jag förlorade det bästa jag hade, jag kan inte släppa det och där med inte släppa dig. Jag vet att du skulle tycka det var jobbigt och att jag var jobbig om du såg min blogg, men jag vet att du itne läser, så varför i helvete skriver jag som om jag skriver till dig?! det kanske är för att jag inte kan säga det på något annat sätt, jag vet inte. Jag kan inte säga förlåt mer så jag gör det här, i min blogg, gång på gång på gång. FÖRLÅT FÖRLÅT FÖRLÅT. Jag skriker hjärtat ur mig och ändå är det ingenting som ändras, inte dina och inte mina känslor. Det enda som förändras är min röst som blir hes och till slut inte hörs alls. Om vi hade klarat det hade vi klarat vad som helst, men när ajg itne var tillräckligt stark varför skulle du vara det? Jag förstår dig, jag gör det men jag kan ändå inte släppa dig. Jag är arg, jag måste erkänna det, jag hade inte lämnat dig men samtidigt vet jag att du är och var för stark i dig själv för att tåla en sån sak och även om jag hatar det så var det därför jag älskade dig så mycket, du kompleterade min svaghet med din styrka, du kompleterade mina dåliga dagar med dina bra, vi var nog inte alls lika, och det var som behövdes för mig, fortfarande behövs, någon som inte alls är som jag, någon som är nöjd med sig själv, sitt liv och som lyckas med allt han gör. Jag behöver dig för hur ska jag någonsin kunna hitta någon som dig igen? Det går inte, jag tyckte till och med om din läskiga pappa och jag saknar din söta lillebror. Jag saknar att sitta och vänta på dig, jag saknar mina höga räkningar för att du var snål och inte ville ringa mig för att "du behövde betala själv" så jag ringde, fast jag oxå behöver betala mina räkningar själv. Jag har ofta undrat om du verkligen älskade mig men anna säger att man såg i dina ögon när du pratade om mig, att du faktiskt gjorde det och jag får väl tro henne även om det har varit mycket som talat emot.. Jag har velat hitta anledningar till att vara arg på dig, för att det skulle bli lättare att släppa dig, för att inte tänka på dig som den underbara personen du är. Visst, du var inte den perfekta pojkvännen, jag blev ledsen för saker, men ajg sa det inte till dig, men till och med att bli ledsen för att du struntade i mig för något annat eller itne gjorde som du sa saknar jag. Jag saknar att ha någon att bli arg på annat än mig själv.  Det är så mycket jag vill säga, så mycket jag vill att du ska veta, men ändå inte, så jag skriver det här, i min blogg. Min blogg som är bara min, och sen om folk läser så gör det inget, för det är bara som jag känner och det är väl lika bra att dom får veta för mamma säger att det är bättre att säga allt, som jag inte gör till henne, men varför ska jag göra det? Jag har ju min blogg.