Asskickingidiot

Det tar aldrig slut, jag vet inte hur jag kan ha så mycket inom mig som jag måste få ut, som jag måste släppa ifrån mig och känna lättnad för att jag vet att andra läser, kanske ger det mig lite hopp att veta att någon som läser någon gång kommer ha ett svar till mig, eller förstå mig och kunna hjälpa mig. Det är nog därför jag skriver det här, för att jag hoppas och det är ju tur för om man inte hoppas då har man ingenting kvar, ingen anledning att leva. Jag har gett upp om många saker, mig själv bland annat, men jag hoppas fortfarande. Jag vet inte vad jag hoppas på men jag fortsätter ändå.
Det finns stunder då jag nog slutar hoppas, när jag bara vill göra mig själv illa och glömma allt om än bara för en liten stund och jag önskar att jag slapp dom stunderna, att jag slapp känna så så ofta som jag faktiskt gör i alla fall. Jag hoppas att jag en dag kommer kunna vara vaken en hel dag utan att känna tårarna pressa bakom ögonlocken, utan att känna klumpen i magen växa sig större och större för att sedan brista när jag kommer hem och stänger dörren till mitt rum bakom mig. Det känns som den där reklamen, när en liten kille bär på en tung ryggsäck fylld med elaka kommentarer som han sedan häller ut och slänger in under sängen, fast min ryggsäck består inte av saker folk har sagt till mig, den består av saker jag säger till mig själv och saker som jag blir påminnd om och inte kan göra mig av med förens jag kommer hem och är säker i mitt eget rum. Då kan jag ta av mig ryggsäcken och gömma mina känslor under sängen, känna tyngden lyfta från mina axlar för att när jag gråtit färdigt ha vuxit sig tio gånger tyngre än innan och utan att veta vad jag ska göra åt det.