låt mig bara somna nu.

Jag grät inte.. jag var stark. Jag låtsades som jag hade planerat, du stod rakt framför mig, du gick förbi mig. det var som att jag aldrig hade existerat, som att jag var vilken främlig som helst som man bara passerar. Om det är så lätt att låta mig bli den främlingen efter att ha älskat mig, då vill jag nog aldrig mer bli älskad för jag vill aldrig mer bli den främlingen.. jag vill aldrig mer bli någonting.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0