Asskickingidiot

Jag tycker att allt känns väldigt konstigt just nu. Ena halvan av mig är lycklig och säker och vet vart den vill hamna medans den anda är olycklig, rädd och har ingen aning om vad den vill.
Det är när den olyckliga sidan tar över som jag tänker tillbaka, det är när jag öppnar ögonen och tittar på mig själv som den sidan kommer fram. När jag ser så minns jag och förmodligen kommer jag alltid att göra det.
Det är svårt att komma över nästan två år av skit och faktiskt kunna se tillbaka på allt utan att må dåligt och bara glädjas av att det förde en till den plats man står på idag. Visst det är när den lyckliga halvan av mig tar över som jag faktiskt kan se det så.
Jag är glad över allt som hänt, alla gånger människor har sårat mig och även dom gångerna jag har sårat mig själv för jag vet att utan allt som hänt så skulle jag vara så mycket svagare, ha det mycket svårare att resa mig efter varje litet fall och veta så pass mycket mindre om i princip allt men även om jag känner så ibland så är jag mer än allt annat rädd. Rädd för att hamna där igen, rädd för att förlora så pass mycket att jag inte kommer klara av att resa mig igen för jag vet att även om allt har gjort mig starkare så klarar jag inte hur mycket som helst. Om det redan nu finns dagar då jag bara vill gömma mig under täcket och aldrig mer gå upp så vet jag inte hur det skulle se ut om jag tappade allt igen, för nu har jag allt jag behöver och vill ha egentligen och ändå så mår jag inte helt bra. Hur gör man för att glömma och gå vidare när den enda som finns att förlåta är en själv och det inte går att förlåta mig?