Asskickingidiot

Av någon anledning, jag vet inte varför så infinner sig känslan av tomhet i mig igen. Jag blir rädd och saknar aldeles för gamla saker och människor. Jag hatar att sakna dom som fortfarande finns så nära och jag hatar att dom ändå ska kännas så långt borta.
Ibland önskar jag att jag var som någon annan, nuförtiden så kan jag inte säga att jag skulle vilja vara någon annan för det vill jag inte, jag vill vara jag men jag skulle vilja ha så mycket mer i mig. Mer drivkraft så jag kunde genomföra dem sakerna som jag har vilja till. Mer självförtroende så att jag slapp tänka så mycket på saker jag inte kan ändra något på. Jag önskar att jag var mer uttåtriktad och social för allt skulle vara så mycket lättare då och jag skulle uppfattas så mycket bättre och mer rätt som person. Jag hatar att sitta i ett rum fullt med folk jag har träffat många gånger men ändå känna att jag inte har något att säga och att känslan av "vad gör jag här" finns där även om den som står mig närmast finns där. Jag kan nog inte skylla på någon annan än mig själv för att det blir så men jag har inte lätt att prata med folk som alla står nära varandra medans jag kommer in som någon utomstående. Ibland känns det bara som att titta in genom ett skyltfönster och se på fast jag faktiskt befinner mig innanför glaset och biland känns det som att jag är innanför men försöker krossa glaset mot omvärlden och ta mig ut eller kanske släppa in den.. Instängt är vad det känns som både innanför och utanför.

Jag vet vad jag vill med mitt liv men vägen dit känns omöjlig. Tro mig det är inte lätt att gå i en klass med bara tjejer som vissa känns helt fel för mig. Som bara gör varandra illa gång på gång med omogna metoder och dom som inte kan öppna ögonen och se att nej nu ska jag backa.
Det är inte heller lätt att gå en utbildning med lärare som man inte trivs med, lärare som inte bryr sig känns det som och som att man blir motarbetad av hela skolan både individuellt och i grupp. Jag tycker hela upplägget är fel och det är nog det jobbigaste. Allt från lärare-Csn.

mitt mål med mitt liv är inte att gå ut skolan och bli en av många frisörer som är fåfänga och diviga. Bitchiga och sedan sätter på sitt fejk smile och går ut och ler mot kunderna men det känns omöjligt att undvika. Jag är ingen leende barbie docka som kan se fräsch ut hela tiden fast jag kanske trodde att jag kunde göra allt det där och ville allt det där men nej. Jag kommer inte klara av diviga chefer och folk som tror att dom kan bättre än jag fast dom inte vet ett skit. Jag säger inte eller tror inte att jag vet allt eller kan allt det är snarare tvärt om. Jag önskar att jag trodde mer på mig själv och vad jag lärt mig så jag vågade ta mer plats och vågade ta risker men nej. Jag sitter hellre bredvid och tittar på, städar och gör det jag känner att jag duger till men när inte ens det duger och jag måste "ta för mig mer" utan mer beskrivning då är det fan inte så roligt längre. Tala om för mig vad jag ska göra innan jag sliter häcken av mig för att försöka behaga folk på uppenbarligen fel sätt. Det sorgliga är att det här är allt jag kan och inte ens det är jag tillräckligt bra på.