Jag hade fel.

Det gjorde det visst. Eller så inbillar jag mig bara för att annat gör så ont just nu. Men hur som helst så grät jag igår som förut, för första gången på väldigt länge. När det känns som att allt gått sönder innuti och man vill bara bort. Jag satt på golvet halva natten och lyssnade på mina kent skivor. Allt kändes som förut, det var både skönt och läskigt. Skönt för det kändes som att jag visste vart jag stod i livet och vart jag var på väg, Läskigt för att jag inte vill hamna där igen. Sen kom verkligheten tillbaka och jag insåg att jag inte alls visste nånting och jag var fortfarande arbetslös och en parasit i alla andras liv..

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0