Asskickingidiot

Jag har gått och blivit sjuk och på fredag fyller baby 18 år och jag är fett nojig över presenten! Är jätte rädd för att han inte ska tycka om den men jag tänker köpa den ändå.

I Juni börjar jag jobba på carlsberg och det ska bli jätte roligt! Jag verkligen längtar. Jag var där i torsdags och träffade några som jobbar där och fick se var jag ska jobba, dom förklarade lite vad jag skulle göra och så. Det verkar som en bra arbetsplats och människorna verkar trevliga.

Igår kände jag verkligen att jag är lika kär i dig nu som i början. Jag älskar dig.

Hur kunde jag vara så dum och naiv på den tiden?! Ja naiv är precis rätt ord. Nu, idag, ett och ett halvt år senare förstår jag vad du menade med det. fan för mig

Av någon anledning, jag vet inte varför så infinner sig känslan av tomhet i mig igen. Jag blir rädd och saknar aldeles för gamla saker och människor. Jag hatar att sakna dom som fortfarande finns så nära och jag hatar att dom ändå ska kännas så långt borta.
Ibland önskar jag att jag var som någon annan, nuförtiden så kan jag inte säga att jag skulle vilja vara någon annan för det vill jag inte, jag vill vara jag men jag skulle vilja ha så mycket mer i mig. Mer drivkraft så jag kunde genomföra dem sakerna som jag har vilja till. Mer självförtroende så att jag slapp tänka så mycket på saker jag inte kan ändra något på. Jag önskar att jag var mer uttåtriktad och social för allt skulle vara så mycket lättare då och jag skulle uppfattas så mycket bättre och mer rätt som person. Jag hatar att sitta i ett rum fullt med folk jag har träffat många gånger men ändå känna att jag inte har något att säga och att känslan av "vad gör jag här" finns där även om den som står mig närmast finns där. Jag kan nog inte skylla på någon annan än mig själv för att det blir så men jag har inte lätt att prata med folk som alla står nära varandra medans jag kommer in som någon utomstående. Ibland känns det bara som att titta in genom ett skyltfönster och se på fast jag faktiskt befinner mig innanför glaset och biland känns det som att jag är innanför men försöker krossa glaset mot omvärlden och ta mig ut eller kanske släppa in den.. Instängt är vad det känns som både innanför och utanför.

Jag vet vad jag vill med mitt liv men vägen dit känns omöjlig. Tro mig det är inte lätt att gå i en klass med bara tjejer som vissa känns helt fel för mig. Som bara gör varandra illa gång på gång med omogna metoder och dom som inte kan öppna ögonen och se att nej nu ska jag backa.
Det är inte heller lätt att gå en utbildning med lärare som man inte trivs med, lärare som inte bryr sig känns det som och som att man blir motarbetad av hela skolan både individuellt och i grupp. Jag tycker hela upplägget är fel och det är nog det jobbigaste. Allt från lärare-Csn.

mitt mål med mitt liv är inte att gå ut skolan och bli en av många frisörer som är fåfänga och diviga. Bitchiga och sedan sätter på sitt fejk smile och går ut och ler mot kunderna men det känns omöjligt att undvika. Jag är ingen leende barbie docka som kan se fräsch ut hela tiden fast jag kanske trodde att jag kunde göra allt det där och ville allt det där men nej. Jag kommer inte klara av diviga chefer och folk som tror att dom kan bättre än jag fast dom inte vet ett skit. Jag säger inte eller tror inte att jag vet allt eller kan allt det är snarare tvärt om. Jag önskar att jag trodde mer på mig själv och vad jag lärt mig så jag vågade ta mer plats och vågade ta risker men nej. Jag sitter hellre bredvid och tittar på, städar och gör det jag känner att jag duger till men när inte ens det duger och jag måste "ta för mig mer" utan mer beskrivning då är det fan inte så roligt längre. Tala om för mig vad jag ska göra innan jag sliter häcken av mig för att försöka behaga folk på uppenbarligen fel sätt. Det sorgliga är att det här är allt jag kan och inte ens det är jag tillräckligt bra på.

inte förens i slutet av nian trodde jag att jag skulle sakna kunskapsskolan, men inte ens då trodde jag att ajg skulle sakna den så mycket. Jag saknar fan till och med dom som jag knappt kände. Mitt klokaste och bästa val jag någonsin gjort är nog fan att jag bytte skola till ks för jag kommer aldrig absolut aldrig glömma känslan av falun, fotbollen, grabbarna, kärleken, vännerna.. Dom vännerna är verkligen bra, för även om vi aldrig ses så har det varit som att vi inte setts över helgen bara när vi träffats. jag saknar er allihop och jag tycker att vi alla i ks borde upprepa avslutningen vid bansjön igen i sommar!

Jag förstår inte varför man ska göra apparater som är så förbannat krångliga?! Jag blir ju fly förbannad när grejerna inte vill fungera. Den här skrivaren är fan djävulens gåva till mig. Varför ska det vara svårare än att trycka på en knapp så funkar allt utmärkt. Usch jag blir på så dåligt humör... Jag kommer fan aldrig klara mig själv när jag flyttar hemmifrån, jag kommer ha hunnit slå sönder halva huset innan jag varit utflugen i ett år. Tänk om man var teknisk, vad mycket lättare allt skulle vara.