torsdag
Det är så mycket jag vill säga just nu men jag vet inte hur jag ska börja eller var jag ska sluta. Jag är så jävla ledsen så jag vet inte vad och jag är jävligt rädd för just nu känns det inte alls bra. Du verkar inte bry dig. Jag vet inte vad jag ska göra...
visst finns det dagar..
Jag hittade en gammal blogg, tänk att någon faktiskt har mått så..
"Paralyserad sitter hon i duschen.
Bara stirrar rakt ut i luften. Så kan hon sitta i timmar.
Hon trivs i duschen, det är enda stället hon får vara ifred.
Där kommer ingen inrusandes och stör, där döljer det rinnande vattnet tårarna som strömmar ner för hennes kinder.
Hon trivs i duschen för där har hon kontroll, Där kan ingen annan än hon själv bestämma.
Hon saknar honom så mycket, hon förstår inte hur hon kunde göra så.
Hon har förlorat det bästa hon hade, för vadå?
Hon är arg, arg på sig själv och arg på dig.
Hur kunde hon tro på vad du sa?
Hur kunde hon låta sig själv vara så lättlurad och dum en gång till?
Hur kunde du göra så? igen?
Hur kunde hon tro på det? igen?"
Columbus var mitt namn.
Jag har sagt att jag inte vill ha det så här men skillnaden höll i sig en vecka kanske två. Jag mår dåligt av det...
superstar monday.
Jag känner mig svag. Väldigt svag.
Alla har alltid sagt hur stark jag är, jag har aldrig trott dom och nu tror jag dom ännu mindre..
Alla har alltid sagt hur stark jag är, jag har aldrig trott dom och nu tror jag dom ännu mindre..
försvinn
Jag vet inte vad det är med mig. Den här veckan har känts precis som förut, eller nä. Inte precis som förut men nästan. Jag är rädd och jag vill inte. Jag vill inte börja må som förut det funkar inte att må så.
Jag förstår inte varför men av någon anledning så känner jag mig ledsen, ser ansikten som egentligen inte finns där, har ångest och vill bara krypa in under täcket och aldrig komma ut igen. Jag har som en tyngd på bröstet och ögonen känns vattniga, som precis innan man börjar gråta.
Jag vill inte tänka tillbaka. Jag vill inte tänka överhuvudtaget. Jag tror att det är vad som har fått mig att må bra de senaste månaderna, jag har inte tänkt alls nästan men nu, nu är allt annorlunda och jag vet inte varför.
Jag orkar inte bli rädd för att stänga av tvn på kvällarna. Jag vill inte gråta så fort jag blir lämnad ensam igen. Jag vill inte hamna där jag var och göra på samma sätt igen. Jag vill inte bli ledsen av ingenting och börja tvivla på allt för minsta lilla grej. Jag vill inte att allt ska bli som förut..
Jag förstår inte varför men av någon anledning så känner jag mig ledsen, ser ansikten som egentligen inte finns där, har ångest och vill bara krypa in under täcket och aldrig komma ut igen. Jag har som en tyngd på bröstet och ögonen känns vattniga, som precis innan man börjar gråta.
Jag vill inte tänka tillbaka. Jag vill inte tänka överhuvudtaget. Jag tror att det är vad som har fått mig att må bra de senaste månaderna, jag har inte tänkt alls nästan men nu, nu är allt annorlunda och jag vet inte varför.
Jag orkar inte bli rädd för att stänga av tvn på kvällarna. Jag vill inte gråta så fort jag blir lämnad ensam igen. Jag vill inte hamna där jag var och göra på samma sätt igen. Jag vill inte bli ledsen av ingenting och börja tvivla på allt för minsta lilla grej. Jag vill inte att allt ska bli som förut..
I cant see today and I cant se tomorrow.
Allt känns väldigt konstigt just nu. Visst allt är typ som jag vill att det ska vara men ändå så känns det inte helt bra.
Det kändes iaf bättre igår när jag fick släppa ut allt och prata med anna för jag har hållt nästan allt inne väldigt länge nu. Jag tror att jag måste börja prata mer med folk igen. Berätta allt som är jobbigt för någon som inte har med det att göra.
Det är jobbigt att sakna någon som sitter precis bredvid och det är jobbigt att sakna något som fortfarande finns kvar.
Det kändes iaf bättre igår när jag fick släppa ut allt och prata med anna för jag har hållt nästan allt inne väldigt länge nu. Jag tror att jag måste börja prata mer med folk igen. Berätta allt som är jobbigt för någon som inte har med det att göra.
Det är jobbigt att sakna någon som sitter precis bredvid och det är jobbigt att sakna något som fortfarande finns kvar.
yesterday, today and tomorrow.
ibland känner jag mig helt felplacerad, bortglömd och ivägen men när det är bra så är det riktigt bra och i dom stunderna är det svårt att komma ihåg det dåliga.
Living out the same old moment
Jag tycker att allt känns väldigt konstigt just nu. Ena halvan av mig är lycklig och säker och vet vart den vill hamna medans den anda är olycklig, rädd och har ingen aning om vad den vill.
Det är när den olyckliga sidan tar över som jag tänker tillbaka, det är när jag öppnar ögonen och tittar på mig själv som den sidan kommer fram. När jag ser så minns jag och förmodligen kommer jag alltid att göra det.
Det är svårt att komma över nästan två år av skit och faktiskt kunna se tillbaka på allt utan att må dåligt och bara glädjas av att det förde en till den plats man står på idag. Visst det är när den lyckliga halvan av mig tar över som jag faktiskt kan se det så.
Jag är glad över allt som hänt, alla gånger människor har sårat mig och även dom gångerna jag har sårat mig själv för jag vet att utan allt som hänt så skulle jag vara så mycket svagare, ha det mycket svårare att resa mig efter varje litet fall och veta så pass mycket mindre om i princip allt men även om jag känner så ibland så är jag mer än allt annat rädd. Rädd för att hamna där igen, rädd för att förlora så pass mycket att jag inte kommer klara av att resa mig igen för jag vet att även om allt har gjort mig starkare så klarar jag inte hur mycket som helst. Om det redan nu finns dagar då jag bara vill gömma mig under täcket och aldrig mer gå upp så vet jag inte hur det skulle se ut om jag tappade allt igen, för nu har jag allt jag behöver och vill ha egentligen och ändå så mår jag inte helt bra. Hur gör man för att glömma och gå vidare när den enda som finns att förlåta är en själv och det inte går att förlåta mig?
Det är när den olyckliga sidan tar över som jag tänker tillbaka, det är när jag öppnar ögonen och tittar på mig själv som den sidan kommer fram. När jag ser så minns jag och förmodligen kommer jag alltid att göra det.
Det är svårt att komma över nästan två år av skit och faktiskt kunna se tillbaka på allt utan att må dåligt och bara glädjas av att det förde en till den plats man står på idag. Visst det är när den lyckliga halvan av mig tar över som jag faktiskt kan se det så.
Jag är glad över allt som hänt, alla gånger människor har sårat mig och även dom gångerna jag har sårat mig själv för jag vet att utan allt som hänt så skulle jag vara så mycket svagare, ha det mycket svårare att resa mig efter varje litet fall och veta så pass mycket mindre om i princip allt men även om jag känner så ibland så är jag mer än allt annat rädd. Rädd för att hamna där igen, rädd för att förlora så pass mycket att jag inte kommer klara av att resa mig igen för jag vet att även om allt har gjort mig starkare så klarar jag inte hur mycket som helst. Om det redan nu finns dagar då jag bara vill gömma mig under täcket och aldrig mer gå upp så vet jag inte hur det skulle se ut om jag tappade allt igen, för nu har jag allt jag behöver och vill ha egentligen och ändå så mår jag inte helt bra. Hur gör man för att glömma och gå vidare när den enda som finns att förlåta är en själv och det inte går att förlåta mig?
walk away
If you have to let it go
And these dreams keep you awake
If you have to let it go
Walk away
And these dreams keep you awake
If you have to let it go
Walk away
det här suger.
Jag orkar inte mer, jag orkar inte gå till skolan när den suger så jävla hårt. när alla hatar alla. När alla tror att jag är som förut. Du ska inte snacka om sånt du inte har en aning om och du har varit borta lika mycket som jag den här terminen så sluta komma med dumma saker att säga, jag har inte mått nå bra, varit sjuk. haft ont i huvudet, varit stressad så jag mår illa. det handlar inte om lathet. Jag om någon känner mig tvingad till att gå till skolan varesig jag vill eller inte så det är nog större chans att det är du som varit hemma utan att må dåligt. Riktigt jävla besviken är jag.
Jag vill sluta skolan men jag vågar inte och även här kommer du inte i bilden. Du såg på mig som om jag var dum i huvudet när jag sa att jag inte ville gå gymnasiet för att jag ändå inte ville bli frisör egentligen och du sa, på ett riktigt spydigt sätt "men tänk om du vill bli något annat sen då?" Jag vill inte det, jag vet vad jag vill bli men om du är osäker på det så kanske du borde gå en linje så man kan komma in på vilken utbildning man vill sen, jag menar utan ens matte b eller engelska b så kan du nog inte bli precis vad som helst även om du gått gymnasiet.
Jag vill sluta skolan men jag vågar inte och även här kommer du inte i bilden. Du såg på mig som om jag var dum i huvudet när jag sa att jag inte ville gå gymnasiet för att jag ändå inte ville bli frisör egentligen och du sa, på ett riktigt spydigt sätt "men tänk om du vill bli något annat sen då?" Jag vill inte det, jag vet vad jag vill bli men om du är osäker på det så kanske du borde gå en linje så man kan komma in på vilken utbildning man vill sen, jag menar utan ens matte b eller engelska b så kan du nog inte bli precis vad som helst även om du gått gymnasiet.
min skäggiga sjuka men så fina älskling.
Förlåt för hur jag är men jag kan inte hjälpa det. Förlåt för att jag blev ledsen men jag kunde inte tänka "men han är sjuk det går över" mer. Jag älskar dig mer än någonting annat. Du sa att jag måste sluta vara rädd, men hur lätt är det när jag nu har det vackraste och mest underbara som finns. Att förlora någon sådan skulle knäcka vem som helst och det är vad jag är mest rädd för i hela världen, att förlora dig.
Jag älskar dig och jag skulle göra allt för dig. Glöm aldrig det min älskade och hur töntigt det än låter så säger jag det, för det är vad jag vill, hoppas och tror på. Du och jag föralltid baby.
usch, nu blev bloggen deppig igen.
Asså vad e de här? jag ska inte känna så här och jag har aldrig känt så förut, tycker om det gör jag inte heller.
Mina känslor är ivägen för allt just nu känns det som. Jag vill inte bli en osäker människa igen och absolut inte känna som förut men tyvär så känns det som att jag håller på att halka ner igen. Jag vet inte hur jag ska göra för att ta mig ur det en gång till. Du fick upp mig sist. Halkar jag ner igen och du inte kan få upp mig så kan ingen det och just nu känns det som ingen är det närmsta alternativet.
Mina känslor är ivägen för allt just nu känns det som. Jag vill inte bli en osäker människa igen och absolut inte känna som förut men tyvär så känns det som att jag håller på att halka ner igen. Jag vet inte hur jag ska göra för att ta mig ur det en gång till. Du fick upp mig sist. Halkar jag ner igen och du inte kan få upp mig så kan ingen det och just nu känns det som ingen är det närmsta alternativet.
lägg av bara
om man blir behandlad som ett psykfall är det klart man blir ett.
saknar min älskling
alkohol utan marcus suger.
stressfull
Jag är stressad, jag tror att jag är onormalt stressad och kommer gå in i väggen om jag fortsätter så här. Jag kan ligga på nätterna och känna hjärtat dunka snabbare och snabbare för att jag missade en grej i skolan, eller att jag är rdd för något annat. Jag är stressad nu för att jag vet att jag kommer få stressa till nattas middag i kväll. Jag ärs tressad för att jag vet att jag inte har börjat med frisör arbetet som ska vara 8 sidor långt. Jag är stressad över att jag inte vet vad jag ska göra efter middagen, jag är stressad över 1000 grejer till och jag känner mig totalt matt. vad fan ska jag göra för att sluta vara stressad och säg fan inte koppla av för det är när jag kopplar av som jag blir som mest stressad.
Jag är skeptisk till lyckliga slut.
Jag läste en persons blogg där hon skrivit att inget slutar bra och då började jag tänka på om något slut faktiskt är bra och jag tror att slut aldrig är lyckliga. Aldrig helt iaf. Inte ens studentens lyckliga dagar är nog helt lyckliga. Alla slut innebär något nytt vilket i allafall för mig innebär rädsla och ångest. Jag är livrädd för allt nytt.
Fester slutar aldrig lyckat heller. Jag menar hur ofta är det alla får lust att gå hem samtidigt och värden eller värdinnan står i dörröppningen och kramar alla och tackar för en jätte bra kväll? Aldrig. Antingen blir den som har festen aldeles för full så att dennes kompis blir as grinig för att den måste ta hand om sin klantiga kompis och kör ut alla i vredespanik eller så dör festen och till slut sitter det någon däckad stackare kvarglömd av sina partysugna kompisar. Ett anant scenario på ett slut kan vara att några börjar bråka så att den ena ramlar ner för en trappa och får hjärnskakning så värden får nog och kör ut alla förutom dom som ska sova över och för dom slutar det med potatis sallad och rostbiff i köket i alldeles för stora mängder efter all alkohol så att det absolut inte vill stanna kvar i magen.
Visst fester kan sluta bra för dom som inte är kvar tills den verkligen tar slut men oftast så är det iaf så att när jag går från en fest innan den är slut så är det för att dra vidare och är det faktiskt så att man har haft skit kul så är inte chansen stor att resten av kvällen blir bra, ialla fall inte för oss under 18 som inte har en reservplan i bakfickan som kallas legetimation.
Om vi tar kärlek som ett till exempel, slut inom kärlek kan aldrig sluta bra och allt slutar, varesig man vill det eller inte. Även om man är tillsammans tills man dör så är det nog få som är förunnade att dö tillsammans i en flygkrash eller något. En blir nästan alltid lämnad ensam kvar och det är ju jävligt dumt men samtidigt, hur många tror ni vill dö när dom är tsm med sin livs kärlek? Ingen skulle jag tro. Så för att alla ska få leva lyckligt i alla sina dagar så skulle de behöva leva föralltid och det vet ju alla att det inte går, därför kan ingenting sluta lyckligt varesig något tar slut av kärlek, vilja eller död.
Eller jag ändrade mig, filmer kan sluta lyckligt men det är nog det enda.
Fester slutar aldrig lyckat heller. Jag menar hur ofta är det alla får lust att gå hem samtidigt och värden eller värdinnan står i dörröppningen och kramar alla och tackar för en jätte bra kväll? Aldrig. Antingen blir den som har festen aldeles för full så att dennes kompis blir as grinig för att den måste ta hand om sin klantiga kompis och kör ut alla i vredespanik eller så dör festen och till slut sitter det någon däckad stackare kvarglömd av sina partysugna kompisar. Ett anant scenario på ett slut kan vara att några börjar bråka så att den ena ramlar ner för en trappa och får hjärnskakning så värden får nog och kör ut alla förutom dom som ska sova över och för dom slutar det med potatis sallad och rostbiff i köket i alldeles för stora mängder efter all alkohol så att det absolut inte vill stanna kvar i magen.
Visst fester kan sluta bra för dom som inte är kvar tills den verkligen tar slut men oftast så är det iaf så att när jag går från en fest innan den är slut så är det för att dra vidare och är det faktiskt så att man har haft skit kul så är inte chansen stor att resten av kvällen blir bra, ialla fall inte för oss under 18 som inte har en reservplan i bakfickan som kallas legetimation.
Om vi tar kärlek som ett till exempel, slut inom kärlek kan aldrig sluta bra och allt slutar, varesig man vill det eller inte. Även om man är tillsammans tills man dör så är det nog få som är förunnade att dö tillsammans i en flygkrash eller något. En blir nästan alltid lämnad ensam kvar och det är ju jävligt dumt men samtidigt, hur många tror ni vill dö när dom är tsm med sin livs kärlek? Ingen skulle jag tro. Så för att alla ska få leva lyckligt i alla sina dagar så skulle de behöva leva föralltid och det vet ju alla att det inte går, därför kan ingenting sluta lyckligt varesig något tar slut av kärlek, vilja eller död.
Eller jag ändrade mig, filmer kan sluta lyckligt men det är nog det enda.
När jag ler så ler jag på riktigt.
Idag har inte varit en bra dag. Ont i huvudet, missat skolan, panikletat present, köpt för små kläder, varit ledsen, känt som förut. Gamla banor och gamla tankar. Ack vad jag hatar dom banorna och gud vad dom tankarna inte passar in i mitt huvud längre.
Jag är med dig men ändå saknar jag dig och jag är lycklig men ändå så är jag gråtfärdig.
Jag vill låta dig vara men ändå så kan jag inte hålla mig ifrån dig. Jag vet vad vi behöver men varför ska det vara så svårt? Jag lovade mig själv någon gång att aldrig bli beroende av någon för jag vet hur det alltid slutat och hur det alltid kommer att sluta men nu så är jag nog rädd för att behöva säga att jag är beroende av dig. Jag var dum nog och lät mig bli beroende av något som kanske inte finns kvar för alltid även om jag önskar att det blir så. Jag tänker inte vara naiv och låtsas som att ingenting kan gå fel mellan oss för det kan det. Men jag ska göra allt jag kan för att det ska vara du och jag föralltid, damn jag vill tillochmed föda dina barn och du vet att jag inte vill ha barn.
Skulle det vara så att du lämnade mig nu, oavsett på vilket sätt, så skulle jag gå i tusen bitar och då skulle jag inte bry mig om att plocka upp mig själv igen. Jag har varit där förut, och helt ärligt så tror jag att du räddade mig. Utan dig skulle det inte vara värt det längre, du har gjort mig till en bättre person. Jag har slutat med allt dumt jag höll på med förut, jag går till skolan, jag kan somna på kvällen och framförallt jag är glad på riktigt och när jag ler så ler jag på riktigt, skalet är borta och allt ni ser är mig på riktigt, jag bryr mig inte om att dölja när jag är ledsen längre för jag skäms inte för vad jag är ledsen över. Jag döljer ingenting av mig själv längre för även om allt som syns inte var för länge sedan så ligger det bakom mig nu, för nu mår jag bra men jag är livrädd för att hamna där igen. Lämna mig aldrig älskling.
Jag är med dig men ändå saknar jag dig och jag är lycklig men ändå så är jag gråtfärdig.
Jag vill låta dig vara men ändå så kan jag inte hålla mig ifrån dig. Jag vet vad vi behöver men varför ska det vara så svårt? Jag lovade mig själv någon gång att aldrig bli beroende av någon för jag vet hur det alltid slutat och hur det alltid kommer att sluta men nu så är jag nog rädd för att behöva säga att jag är beroende av dig. Jag var dum nog och lät mig bli beroende av något som kanske inte finns kvar för alltid även om jag önskar att det blir så. Jag tänker inte vara naiv och låtsas som att ingenting kan gå fel mellan oss för det kan det. Men jag ska göra allt jag kan för att det ska vara du och jag föralltid, damn jag vill tillochmed föda dina barn och du vet att jag inte vill ha barn.
Skulle det vara så att du lämnade mig nu, oavsett på vilket sätt, så skulle jag gå i tusen bitar och då skulle jag inte bry mig om att plocka upp mig själv igen. Jag har varit där förut, och helt ärligt så tror jag att du räddade mig. Utan dig skulle det inte vara värt det längre, du har gjort mig till en bättre person. Jag har slutat med allt dumt jag höll på med förut, jag går till skolan, jag kan somna på kvällen och framförallt jag är glad på riktigt och när jag ler så ler jag på riktigt, skalet är borta och allt ni ser är mig på riktigt, jag bryr mig inte om att dölja när jag är ledsen längre för jag skäms inte för vad jag är ledsen över. Jag döljer ingenting av mig själv längre för även om allt som syns inte var för länge sedan så ligger det bakom mig nu, för nu mår jag bra men jag är livrädd för att hamna där igen. Lämna mig aldrig älskling.
its my life and its now or never.
Varför är det så att det finns mindre att skriva om när man är lycklig? Det är ju det jag vill att folk ska veta om mig, hur mycket jag älskar människor och tycker om mitt liv. Jag vill ju inte att folk ska läsa min blogg och tro att det enda jag gör är att sitta hemma och vara ledsen för det är nog den bilden de flesta har fått som läst min blogg under perioden då jag mådde dåligt.
Mitt liv är helt annorlunda nu, jag har en helt underbar pojkvän som jag skulle ge världen om jag kunde, jag har vänner, även om jag träffar dom lite mer sällan nu än vad jag gjorde förut men så blir det ju, en till person i ens liv innebär att tiden blir mindre och när alla ni jobbar blir det ännu svårare att träffas.
Jag saknar simon som verkar strunta i mig totalt nu, svarar inte ens på ett grattis. Jag vet inte om det är för att han har flickvän nu eller om han helt enkelt bara inte bryr sig om mig längre, men lite ont måste jag säga att det gör när personen jag har älskat på alla sätt bara struntar i en helt plötsligt.. Men men, jag klarar mig utan honom även om jag helst skulle vilja slippa det.
Jag kan inte påstå att jag aldrig tänker på dig, för det gör jag och jag ångrar fortfarande att det blev så fel som det blev men just nu är jag glad för att det slutade, för jag älskar marcus så mycket mer och han är så mycket bättre på alla plan så jag förstår inte hur jag ens kunde låta dig ta så mycket plats i min hjärna i sommras. Jag älskar Marcus <3
I morgon kommer studiebidraget och då ska jag och issie åka och handla. :D jippie, och jag hoppas att Marcus får komma hem från sjukhuset då och mår bra, jag saknar att ha honom hemma <3
älskling
Jag vill att du ska må bra nu och sluta göra mig orolig, jag saknar ju dig. jag har saknat dig sjukt mycket hela helgen och såg verkligen fram emot att få träffa dig idag, det här suger. Det är nästan så att jag får panik av att inte veta när jag får träffa dig..
snälla bli frisk älskade du för jag vill inte vara utan dig längre nu.
snälla bli frisk älskade du för jag vill inte vara utan dig längre nu.
baby
jag vill bara krypa ur mitt skin och in i dig för jag kan aldrig kan komma tillräckligt nära.
