Asskickingidiot

"är det inte så att i nuet ryms väldigt lite smärta?
den mesta smärtan är ju egentligen minnet av gammal smärta och rädslan för ny"
Thomas Dileva.

Jag har trott på det så länge nu men just nu är smärtan här och nu och jag vet inte hur jag ska ta mig ut ur den och den enda personen som behöver se den ser inte, eller vill inte se.
Jag behöver förändring för att klara av det här men hur ska jag kunna få det till att bli någon förändring när ingen kan säga vad som behöver göras? Jag vet vad jag behöver men att berätta det tycks inte tjäna någonting till. Mina ord når inte fram och hur får man fram något som inte hörs?
Känslan sitter så djupt nu. Det går inte att tvätta bort med ord längre, jag behöver handling.



På fredag ska jag leva i det förflutna och inte känna.

Att släppa in någon är svårt men att släppa ut någon är svårare..

Varför har vi inte det där? Varför är det inte som iallafall jag skulle vilja? Helt ärligt så känns det skit men att ta upp saker skapar bara ännu mer skit och ingen förändring blir det heller, inte vad jag har märkt iaf.

säg till när du saknar mig..

Jo jag är osäker för ord betyder inte lika mycket som handlingar. Ja jag känner mig värdelös, äcklig, ful, misslyckad för det är väl vad man är om det är så här? är det inte så? Bara det att du glömmer en sån sak som att pussa mig för att säga hej när vi träffas gör ont nuförtiden, När man redan är orolig så är det så himla mycket lättare att börja oroa sig för allt och bli ledsen för allt. Tre månader suger, jag är rädd för tre månader..
Jag vill inte att det ska vara så här. Det är fredag idag, vet du vad det betyder? Det betyder 5 dagar, snart 6. en hel arbetsvecka, snart en hel vecka. Och du tycker jag är töntig som är ledsen... Det ska inte vara så här, herregud det är tre månader inte ett år. Jag ska inte behöva gråta i två timmar i sträck så ögonen blir svullna så jag ser ut som en kines och snoret har runnit så mkt att det svider under näsan flera timmar efteråt. Jag ska inte heller behöva vara avundsjuk på ett annat par för att dom visar så himla mycket mer att dom älskar varandra. Jag ska inte behöva vara rädd för att röra dig av rädsla för att bli avvisad eller tilsagd att jag gör fel. Att vi nästan aldrig gör någonting själva nuförtiden. Vi är nästan alltid med dina kompisar eller någon av dina kompisar och sure jag tycker om dom flesta, eller iaf dom som jag känner men det skulle ju vara trevligt att få göra något med dig och bara dig annat än att titta på tv tre timmar för att sedan somna... Jag tycker att du har behandlat mig fel, hade det varit du som skickat sms och sagt att du mådde dåligt och behövde prata skulle jag åkt till dig eller åtminstonde plockat upp telefonen och ringt istället för att skriva "okej." på sms.
Jag vill inte gråta mer och jag vill defenitivt inte känna så här för gör jag det lite till så kommer jag hamna där jag var igen och det skulle inte gå. 
Jag skriver inte det här för att du ska bli sur om du läser det, eller för att klanka ner på dig eller något. Jag skriver det för att jag inte fått prata med dig än och det behövde komma ut ur mitt huvud innan det exploderar.
Jag älskar dig mer än jag har älskat någon någonsin men ibland kan du göra mig riktigt jävla ledsen...

Tack fehler, tack för att du åkte hit. Jag skulle gjort samma sak för dig, det vet du.

nä de gör du inte och jo det gör jag..

Jag känner mig svag. Väldigt svag.
Alla har alltid sagt hur stark jag är, jag har aldrig trott dom och nu tror jag dom ännu mindre..

Jag vet inte vad det är med mig. Den här veckan har känts precis som förut, eller nä. Inte precis som förut men nästan. Jag är rädd och jag vill inte. Jag vill inte börja må som förut det funkar inte att må så.
Jag förstår inte varför men av någon anledning så känner jag mig ledsen, ser ansikten som egentligen inte finns där, har ångest och vill bara krypa in under täcket och aldrig komma ut igen. Jag har som en tyngd på bröstet och ögonen känns vattniga, som precis innan man börjar gråta.
Jag vill inte tänka tillbaka. Jag vill inte tänka överhuvudtaget. Jag tror att det är vad som har fått mig att må bra de senaste månaderna, jag har inte tänkt alls nästan men nu, nu är allt annorlunda och jag vet inte varför.
Jag orkar inte bli rädd för att stänga av tvn på kvällarna. Jag vill inte gråta så fort jag blir lämnad ensam igen. Jag vill inte hamna där jag var och göra på samma sätt igen. Jag vill inte bli ledsen av ingenting och börja tvivla på allt för minsta lilla grej. Jag vill inte att allt ska bli som förut..