Asskickingidiot

Att säga att jag inte saknar vore en lögn. Att säga att allt är glömt vore att ljuga. Jag kommer ihåg allt så fruktansvärt klart och det är vad som skrämmer mig. Jag vill inte minnas för det gör fortfarande ont.
Jag vet inte om jag kan säga att jag ångrar något för det tror jag nog faktiskt inte att jag gör, för allt som hände då tog mig hit och mitt liv har aldrig känts mer rätt än det gör nu, men samtidigt ligger saker från det gångna och gnager mig i hjärtat och huvudet vilket kan bli väldigt jobbigt ibland.
Jag tror inte att det jag känner när jag tänker tillbaka är att jag vill ha det så igen. Jag tror att jag upplever känslan jag kände då. Känslan av att vara ledsen precis hela tiden och inte vilja någonting. Jag tror att rädslan för att hamna där igen är det som gnager i mig nu. Rädslan för att förlora det viktiga jag har i livet och rädslan för att tappa kontrollen över mig själv igen på samma sätt som jag gjort så många gånger.
Det jag tänker på som får mig rädd är nog att jag har satt mig själv i en sits som betyder så mycket mer och är så mycket större del av mitt liv än det någonsin har varit förut. Jag är rädd för att jag har låtit mig själv falla för hårt den här gången eftersom att jag vet hur det kändes att förlora en stor del av mig själv så är jag rädd att det ska hända igen när jag, den här gången har fallit så mycket djupare och gett en annan människa så stor del av mig själv. Jag vet att du har sagt att jag måste sluta vara rädd och visst finns det stunder då jag känner mig totalt säker och verkligen tror på oss till 110 % men ingen vet vad som kan hända och allt kan hända. Det jag är rädd för är att om jag förlorar igen så kommer jag inte klara mig ur det som jag gick igenom förut.
Ju lyckligare man är ju mer har man att förlora.