Asskickingidiot

Förlåt för att jag försökte för mycket, men jag kunde bara inte ge upp utan att verkligen ha kämpat, det förstår nog dom flesta. Du ska aldrig mer behöva höra något från mig igen och jag hoppas att du blir glad då för jag vill att du ska vara glad, jag får inse att det är så här det är men du ska oxå veta att jag aldrig kommer sluta älska dig, för det spelar ingen roll vad jag säger till dig eller mig själv, det spelar ingen roll vad du säger till mig eller någon annan, inget kan få mina känslor att ändra sig. Jag har fortfarande din trummpinne bredvid sängen och jag har fortfarande papper i skåpet som det står ditt namn klottrat på både framsidan och baksidan, jag har fortfarande kvar mitt block i skolan med framsidan som är full av bokstäver som bildar ditt namn. Jag är inte stark nog att slänga det för då känns det verkligen som att jag slänger det enda jag har kvar av dig och det kan jag aldrig göra. Jag kan aldrig glömma dig och jag kan aldrig sluta älska dig för du var mitt allt och fast du inte finns kvar hos mig längre så är du fortfarande det..

utan förväntningar slipper man bli besviken så jag slutar, jag har inte längre några förväntningar på varken mig själv eller någon annan. Det får bli som det blir.

tomheten, jag känner verkligen en tomhet, ett stort hål i bröstet och hela magen. Jag mår illa och gråten trycker på hela tiden. Förlåt för att du tycker att jag tycker synd om mig själv men så känner inte jag, jag är så oerhört arg på mig själv, om jag kunde skulle jag säga upp kontakten med mig själv men tyvär är jag fast i mig, kan inte göra något åt det. Jag gjorde fel och nu får jag stå för det. Jag antar att jag förtjänar det men det gör ingenting lättare. Det är ett helvete för att vara ärlig och jävligt svårt att klara av. Jag är inte stark, jag har inte lätt för att klara av sånt här. men jag måste, jag har två val, att klara det eller sluta leva. jag är inte tillräckligt stark för något av dem, jag andas men jag lever inte, så har det varit länge nu och jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra åt det. Jag önskar att jag bara kunde flyga iväg, i alla fall ett tag, bort från allt jobbigt, bort från dig och alla andra, bort från mig själv och bara börja om där ingen vet någonting om mig. Jag vill vara den jag vill vara men det är svårt för utan dig är jag ingenting.

Solen står högt över taken och vinden har vänt
isen har smält och det luktar som vår
Du går genom stan som om ingenting har hänt
lika verklig och vardagligt snygg som igår
Kom inte för nära, du vet hur det blir
Nu har jag mitt och du ditt revir
Och du vet hur jag mår
Jag skyndar mig långsamt iväg hem till mitt
Jag måste sova på saken
Våren har vaknat, men drivor i vitt
ligger kvar över taken




Det är varning för ras
Gå så försiktigt du kan
Dina ögon kan krossa min värld
som stenar mot glas
Varning för ras






Dina läppar som längtat iväg säger "Allting är bra
det tog lite kraft, men trots allt var det skönt
att det gick som det blev, att det blev som vi sa"
Jag vill säga nåt nytt, men det känns inte lönt
Du har nån i handen, jag skiter i vem
Jag ser er på håll när jag skyndar mig hem
genom vitt och grönt
För mycket människor i stan just idag
Här blir man ensam bland tusen
Dom har spärrat med koner kring varje fasad
Det sitter skyltar runt husen
Solen går ner över taken och klockorna slår
En konstig dag, med ett konstigt ljus
Jag går mitt i vägen, det luktar som vår
Det droppar av snö ifrån träd och hus
Kom inte för nära, du vet hur det går
Jag ser vart du längtar, o du ser hur jag mår
Inget vidare rus
Jag försöker få in alla ord som du sa
Men du vet hur dom smakar
Det är nånting skumt med stan just idag
Det är nånting som knakar
Det är varning för ras
Gå så försiktigt du kan
Inga tanklösa, menlösa ord
Ingen felaktig fras
Varning för ras

Jag vet att jag inte förtjänar att gråta men jag gör det ändå, Jag var chanslös, som en fluga i nätet, som en sköldpadda på rygg. Jag kan inte förlåta mig själv. Det kommer jag aldrig göra. fan.

Vattnet sköljde bort mitt förlåt, kanske var det inte meningen att någon skulle se.
Regnet dränkte mina ord och bilarnas motorer dålde mina skrik. Att till slut släppa din hand och se dig åka iväg från mig förlamade mig. Jag skulle hålt kvar mitt krampaktiga grepp och aldrig släppt dig ur min famn. Om jag visat dig där och då kanske vi hade varit annorlunda, om jag bara hade förstått mig själv så kanske jag hade varit annorlunda. Vi kanske hade överlevt för jag är ingenting nu.
promenaden upp den kvällen var det värsta jag gjort
tusen knivar i mitt hjärta och tusen nålar i mina ögon.
Tårarna blandades med regnet, himlen grät med mig den kvällen. Aldrig ska jag glömma den.

varför lyssnar jag ens på det? Det gör ju bara ont, vill jag ha ont? jag vet inte, ibland vill jag att det ska göra mer ont så att jag ser till att det blir ngn förändring.. just nu är det bara svart, ett svart hål som ingen kommer kunna täppa igen för det är ditt hål och ingen annans, jag vill inte att det ska vara någon annans..

Jag önskar att du kom tillbaka Paul..

Jag tror att om man inte vet vem man själv är så är det lättare att kopiera någon annan. Om man inte heller vill vara den man är så tror jag att risken är ännu större att man gör så. Jag vet att jag har lätt för att känna att jag skulle vilja vara som någon och tar därför efter den ett tag, det behöver inte vara någon jag känner, inte ngn jag ens vet vem det är. Jag kan ha sett personen några gånger på bilddagboken och oftast handlar det inte om deras utséende tror jag, oftast handlar det om vad de verkar ha för liv. Om dom verkar lyckliga och trygga i sig själv, så tror jag undermedvetet att om jag försöker klä mig, sminka mig och bete mig som jag tror att hon gör så blir jag oxå det. Klart att jag vet att det inte är så, men någonstans djupt inom mig så önskar jag nog att det vore så enkelt och hoppas. När jag sedan märker att det inte funkade den här gången heller så byter jag stil igen, antingen tillbaka till "min egen" som jag inte riktigt är säker på vad den är, och oftast då börjar det kännas jobbigt igen och jag börjar leta efter nästa person som jag ska ta efter, oftast utan att ens veta det själv. Visst så letar jag efter stiltips och bilder för att få inspiration ibland medvetet, men det är bara för att jag har så dålig fantasi när det gäller att kombinera och klä mig men när jag hittar den där speciella personen som jag tror att jag vill vara som, då blir det så och jag önskar att jag kunde vara den personen för mig själv istället.

Jag är trött på allt och alla. Vill bara ha nytt omkring mig, nya människor, ny omgivning, nytt liv. Det gamla kan få stanna bakom mig, jag känner mig bara så instängd just nu, som att jag måste gå i dom mönster som tidigare och även om jag ändrar mig till det bättre så märks det inte av någon, jag blir behandlad på samma sätt och får höra att jag är samma otacksamma skitunge även när jag gör allt jag blir tillsagd och mer, för ingen märker när jag anstränger mig så vad är det för mening att då göra det när jag kan skita i allt och bli behandlad på samma respektlösa sätt. Jag behöver någonstans där jag kan få känna mig som ny och slippa tänka på allt som hänt förut, slippa tänka på hur jag var och är, någonstans där jag kan bli den jag vill bli och det är inte med någon av er, även om jag inte klarar mig utan er så blir jag ständigt påmind om allt för att jag vet att ni vet allt och har varit med mig genom det, känner hat mot samma personer som jag och kärlek till vissa. Jag har ingen som inte vet och det behöver jag för att kunna fly och känna mig som den jag vill känna mig som och den jag vill bli betraktad som, Den jag vill vara.

Hon ligger på golvet i badrummet, hon flydde dit för att komma undan henne. Ingen annan stans fick hon vara själv, knappt där heller för hon kan höra sin mamma gråta, hon kan höra henne säga att hon är dum i huvudet som inte söker hjälp, egoistisk för att hon inte tänker på henne, att hon faktiskt inte kan sova för att hon oroar sig.
Smärtan blir bara värre av att höra att inte bara hennes egen smärta är hennes fel, utan även sin mammas.
Hur ska hon kunna gömma sig? Hon ligger på golvet i ett hus med väggar tunna som papper, hon hör fortfarande sin mammas snyftningar och hon hör hennes.
Hon känner svidet, hon trycker och drar, flera gånger. Är det här det enda sättet tänker hon? Ska det alltid behöva gå så här långt?
Hon hör hur hennes mamma sätter på tvn men snyftningarna fortsätter.
för varje snyftning vill hon bara straffa sig själv mer, för varje tår hon själv fäller vill hon bara döda en till del av hennes kropp, hon skäms och blir ännu argare och börjar gråta ännu häftigare. Det blir bara mer och mer, djupare och djupare, närmare och närmare.
Hon känner sig så hjälplös, hur ska hon få sin mamma att förstå att hon itne förbättrar någonting genom att skälla, försöka tvinga henne och lägga all skuld på henne. Att hon bara sjunker ännu längre in i sig själv varje gång hon får det att låta som att hon inte alls har det svårt jämfört med sin mamma. Att hon borde göra det för henne. Det hon inte förstår är att snart gör hon vad hon tror är bäst för sin mamma. så hon slipper vara orolig mer, inte behöver ligga uppe om nätterna och vara orolig för om dottern ska gå till skolan nästa morgon och om hon sover eller inte.

Det värsta är, att jag vet inte hur jag ska hjälpa någon av dem?

I feel like cutting my wrist open and watch the blood colour the water red and never feel this pain again.